Eller jo, jag är en väldigt snäll och trevlig person. Men det här funkislivet har gjort att jag dragit på mig kramp i smilbanden på ett sätt som är way beyond min personlighet.
För uttrycket ”välj dina strider” har aldrig varit så aktuellt som när du lever ett liv där bara att ens barn ska få gå på fritids är en strid.
För att vara tydlig. Jag ler inte för att den striden är rolig. Jag ler för att jag behöver få handläggaren på min sida.
För när jag möter olika personer varje vecka som på olika sätt sitter på makten över min sons rättigheter, vardag och livskvalitet måste jag hushålla med energin.
Som gammal förhandlare vet jag att du behöver få den andra personen att känna sig sedd och hörd. För det är då saker börjar röra på sig.
Det är inte samma sak som att lägga sig platt på marken och tugga i sig allt någon annan säger. Inte heller att le med ansiktet och säga elakheter med munnen.
Det är egentligen bara att vara den större personen i samtalet. Den som hör att motparten inte kan, inte vet och inte förstår, men som låter brödsmulorna i samtalet leda till insikt snarare än att slå limpan i huvudet på hen.
Samtidigt är jag ledsen att jag behöver vara så glad hela tiden. Att min roll i ett trasigt system är att förstå, för att annars tar det längre tid.
Att jag behöver vara tålmodig, annars är det min son som blir lidande.
Att jag inte alltid vågar säga vad jag verkligen tycker i sociala medier av rädsla för att en handläggare ser det och tar det personligt, vilket sedan får medvetna eller omedvetna konsekvenser.
Jag har inte råd att vara arg.
Inte som min vän som går genom hela skolsystemet och bara behövt ha två möten utöver de vanliga utvecklingssamtalen.
Inte som föräldern som rasar i Aftonbladet för att en gång ha kommit in på akuten med sitt barn och fått vänta i tre timmar med en bruten arm.
Vi har så många fler möten och ”brutna armar” i vårt liv att jag behöver väga dem mot varandra och se vad jag har för energi, men också hur just den här striden hänger ihop med eller påverkar en annan.
Vad riskerar jag? Vad behöver jag få den andra att förstå? Och vad är det jag just nu bara måste acceptera att jag inte når fram med?
Så jag blir inte arg, men jag är väldigt tydlig.
Jag har sagt till otaliga lärare, tjänstemän och yrkesverksamma att jag inte kan låta deras förutsättningar påverka min sons rättigheter.
Att det inte är mitt jobb att förstå att de är underbemannade eller förhålla mig till deras rutiner om det innebär att jag ska behöva backa eller acceptera att min sons förutsättningar får vänta.
För om jag inte säger något, när kommer det då någon förändring?
Och jag vet det. Just därför åker smilbanden upp extra mycket.
För att kompensera för att handläggaren eller rektorn får träffa just mig.
Jag är ju dessutom kvinna och vår tydlighet tolkas många gånger som hysterisk och rabiat.
Det som egentligen bara är en påläst förälder som citerar lagstiftningen, argumenterar logiken och ställer alla de där obekväma frågorna som de annars sällan möter i sitt jobb.
För systemets processer bygger på en vardag som jag inte har.
Och jag tänker alltid på det när jag hör politiker lova hårdare tag i skolan och lyfta ”skräckexempel” på föräldrar som ”i stället för att ta sitt ansvar blir arga på lärare och skickar mejl till allt och alla”.
Jag tänker att bakom alla de där hysteriska mejlen och panikartade samtalen med en alltför höjd röst ligger det månader och år av krampande smilband.
Föräldrar som försökt få till samtalen. Som försökt få till ett fokus på sitt barn enligt intentionerna i barnkonventionen och skollagen.
Som försökt lägga ut brödsmulorna men som till slut drämde till med hela bageriets utbud.
Och kramp i smilbanden är egentligen det minsta man får.
Det kommer med hjärtklappning, håravfall, sjukskrivning och ett hål i CV:t där lönen borde ha stått.
/ Sofia