Jag har alltid tänkt att vi får lösa framtiden själva. Inte för att jag vill, utan för att jag inte längre litar på systemet. Efter ett samtal med FUB:s ordförande blev den känslan starkare än någonsin. För en dag finns inte jag kvar. Då måste samhället göra sitt.

Jag ler mer än jag egentligen vill. Inte för att striderna är roliga, utan för att mitt barns rättigheter ofta hänger på relationer, möten och människor med makt. Bakom många vänliga leenden finns år av kamp, trötthet och ett system som kräver mer av föräldrar än det borde.

Ibland känns livet som en märklig föreställning där ingen annan reagerar när studiolamporna faller. Som förälder till ett barn utanför normen möter jag ständigt beslut, regler och processer som inte verkar byggda för verkligheten vi lever i.

Vi drömde om en musikhusbil och ett fritt liv på vägarna. Det blev inte så. Det blev Original Minds istället – och det blev bra så.

Att tacka ja till att filma sin vardag när man knappt orkar hålla ihop sig själv. Här berättar jag om att spela in dokumentären 'Att orka hålla ihop' på UR Play och SVT Play – och varför jag hade gjort om det imorgon igen.

Hela livet kände jag att något var annorlunda. Efter år av kamp, en misslyckad utredning och 30 000 kr senare fick jag svaret: ADHD. Lättnad, men också en ny verklighet i ett samhälle som inte är byggt för mig. Men jag vägrar ge upp.a

Jag skjuter upp, kör 110% och kraschar - och försöker samtidigt bygga ett liv på kreativitet, musik och egna vägar. Här är en första inblick i vem jag är, bortom prestation och ekorrhjul. En spretig början, men väldigt mycket jag.

Jag tänkte göra det i god tid. Ha en plan. Vara förberedd. Men livet hände. Nu ligger jag här med bruten handled, troligen inför operation imorgon, och skriver i sista stund. En ärlig början, mitt i allt, och kanske den tydligaste lilla inblicken i min ADHD.

Det är söndag, soligt och för en stund sitter jag ensam med kaffe på en uteservering i Malmö. Efter en föreläsning om acceptans delar jag ett brev till en vän - och till alla föräldrar som lever i funkislivet, med kärlek, sorg, kamp och en vardag som aldrig pausas.

När vården ringer om ännu en “uppföljning” är det inte bara en tid i kalendern. Det är jobb som måste lämnas, rutiner som rubbas och ett barn som kraschar efteråt. Ett inlägg om funkisliv, vårdbesök och varför allt inte kan, eller borde, tas på plats.