Hela min uppväxt har jag känt att jag inte riktigt är som alla andra. Ända sen jag var liten har det varit en känsla jag burit med mig, i hela kroppen.
Jag har alltid stuckit ut på ett eller annat sätt. Gått min egen väg stilmässigt, lyssnat på den musik som fallit mig i smaken, medan många andra följt trender och sett ganska “likadana” ut. Och idag är jag faktiskt väldigt stolt över det. Men vägen dit har inte varit spikrak.
Högstadiet var en tuff period. Jag stack ut personlighetsmässigt och blev en lätt måltavla. Jag fick ta en del skit, framför allt från några killar som tyckte det var kul att retas, eftersom jag reagerade. Jag hade mycket känslor, kort stubin och gav gensvar.
Samtidigt pågick mobbning under flera år.
Och skolan i sig var en utmaning. Koncentrationen fanns inte där. Jag hade svårt att fokusera, svårt att hänga med och kämpade för att ens nå godkänt i ämnen som matte och svenska. Det var som att hur mycket jag än försökte så gick det inte riktigt in. Men i de kreativa ämnena var det en helt annan sak. Där fanns drivet, intresset och energin, och där gick det också bättre.
När jag började gymnasiet, inne i stan, blev det en nystart. Jag gick Mediaprogrammet med inriktning foto, och det passade mig så mycket bättre. Dels för att det var kreativt, men också för att jag fick vara mer av mig själv. Ingen kände mig där ~ jag fick börja om.
Men även om mycket blev bättre på ytan, så fanns svårigheterna kvar där under. Från gymnasiet och framåt kämpade jag mycket med känslor jag inte riktigt kunde hantera. Relationer som inte funkade, jobb jag inte orkade med och en impulsivitet som både varit en styrka och en svaghet.
2015 flyttade jag till Göteborg och levde där i två år i en destruktiv & ohälsosam relation. När jag flyttade hem igen 2017 var jag smalare än någonsin och hade fått börja med antidepressiv medicin, min första.
Efter många år av ångest och funderingar kring varför jag inte är som alla andra, gjorde jag 2019 en ADHD-utredning via vården. Den var långt ifrån grundlig. Jag minns hur personen som intervjuade mig satt och tittade på sin telefon under samtalet. Oengagerad. Nonchalant. Trots det fick jag beskedet: “det finns tecken på ADHD, men inte tillräckligt för en diagnos”. Det kändes som ett slag i magen.
Efter det gav jag upp ett tag. Orkade inte fortsätta kämpa. Jag lät livet bara rulla på, med alla svårigheter kvar, och med den där starka känslan i kroppen att det är NÅNTING med mig… men utan svar.
2024 tog jag till slut saken i egna händer och vände mig till privat vård. Jag betalade runt 30 000 kronor för en utredning.
Och den här gången var det inga tveksamheter. Jag fick diagnosen ADHD, medel till svår kombinerad form. Jag minns samtalet med överläkaren. Hur han sa att det var “solklart”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men mest av allt kände jag lättnad.
Jag visste det hela tiden.
Jag påbörjade medicinering direkt, med höga förväntningar. Testade fyra olika mediciner, varav tre centralstimulerande. Ingen fungerade för mig. Tvärtom fick jag kraftig ångest och kände mig inte som mig själv.
Idag är det 2026. Jag har fortfarande inte hittat en behandling som fungerar.
Skillnaden nu är att jag har en förståelse för mig själv som jag aldrig haft tidigare. Men jag är också mer medveten, och kanske mer känslig. Jag kraschar oftare, och jag klarar inte av ett heltidsjobb längre.
Och där kommer nästa problem.
Samhället är inte byggt för människor som fungerar som jag. Det är byggt för att orka, prestera, leverera ~ hela jävla tiden. Som en robot. Och när man inte klarar det, så hamnar man efter. Ekonomiskt, mentalt, i livet.
Men jag vägrar ge upp.
Min plan är att en dag kunna leva fullt ut på mitt eget företag ~ som fotograf, content creator och inspiratör. Jag är på väg, även om det går långsamt. Och även om min ADHD gör att jag prokrastinerar och har svårt med disciplin när det gäller mig själv.
Men jag kämpar vidare.
Och det fina med sociala medier är att man hittar andra som också kämpar. Och den känslan ~ att inte vara ensam ~ betyder mer än man tror.
Så till dig som läser det här och känner igen dig: Du är inte ensam. ❤️
Och det är inte fel på dig.
Det är fel på systemet.
Och det ska vi ändra på!!
Tack Original Minds för att jag fått gästa er blogg, ni gör verkligen skillnad. ❤️
Och vill ni fortsätta följa mitt kaosiga, kreativa liv så finns jag på Instagram: @emeliewigert 🤠
TACK!
Puss puss 💋