När skötbordet blev för litet

När skötbordet blev för litet

Publicerat av Victoria von Uckermann -

Min son Konrad är elva år. Han har en komplicerad rörelsenedsättning och kommer troligen aldrig att kunna sitta själv. När han behöver gå på toaletten behöver han ligga ner.

När han var liten var det inget problem. Då fanns skötbordet för bebisar. Vi fortsatte använda skötbord mycket längre än det egentligen var rimligt, ända tills han inte längre fick plats. Sedan blev det baksätet i bilen, tills inte heller det gick. Nu är det toalettgolvet. Där han ligger finns det som andra har tagit med sig in på sina skor. Även om vi alltid använder något underlag som han kan ligga på är det lätt att en hand eller fot hamnar på det skitiga golvet. Likaså för den som hjälper honom.

Snart är han för tung för att jag ska kunna få ner honom på golvet eller marken. Vad gör vi då? Stannar hemma?

Toaletten för personer med funktionsnedsättning, med armstöd vid toalettstolen och någon extra golvyta, hjälper inte. Den är byggd för någon som kan sitta, och den är inte byggd för min Konrad.

Frågan påverkar mig varje dag. Ju mer jag tänker på det, desto galnare blir det. Tänk dig ett samhälle där du inte kan använda en toalett utanför ditt hem. Varje resa, varje middag och varje arbetsdag skulle planeras efter det.

Jag är inte ensam om det här. Min kollega är också funkismamma, och även hennes son har en rörelsenedsättning som gör att vanliga toaletter inte fungerar. Det rör sig egentligen om en ganska stor grupp människor, en blandning av barn, ungdomar, vuxna och äldre som faktiskt inte kan använda vanliga tillgänglighetsanpassade toaletter.

Till slut fick vi nog. Vi insåg att vi inte bara kunde vara två arga funkismammor för att skapa förändring. Vi kontaktade RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade barn och ungdomar, och frågade om de ville stå som sökande för ett projekt hos Allmänna Arvsfonden. Det ville de. Så föddes projektet Toaletter för alla.

I vår undersökning med nästan 600 personer med rörelsenedsättning svarade var tredje att de någon gång har behövt ligga på ett toalettgolv. 73 % i samma undersökning avstår ibland från evenemang och aktiviteter för att det inte finns någon toalett de kan använda.

Bakom siffrorna finns berättelser, och vi har fått många inskickade till oss. Det handlar om vuxna som tackar nej till konferenser för att det inte finns en toalett med lyft, och om de som tar jobb nära hemmet för att kunna gå hem och gå på toaletten. Det handlar om ungdomar som inte kan göra sin prao för att ingen arbetsplats kan erbjuda en toalett med rätt utrustning. Och det handlar om människor som har slutat gå på evenemang, eller ens resa inom Sverige.

Det som saknas har ett namn: servicetoalett. Det är ett rymligt rum med en höj- och sänkbar brits för vuxna och en taklyft. Det är inte särskilt märkvärdigt, men i Sverige finns de knappt.

Det som gör mig både arg och ledsen är att det ska behövas två funkismammor som arbetar heltid med frågan för att den alls ska få uppmärksamhet. Att gemene man inte känner till problemet kan jag förstå. Man ser inte det man aldrig har behövt. Men att vi inte har kommit längre med inkludering och tillgänglighet i Sverige är skrämmande. I Storbritannien har det varit lagkrav på servicetoaletter (Changing Places toilets) i större offentliga byggnader sedan 2021, och även där fick funktionsrättsorganisationer driva frågan i omkring 20 år innan det hände något.

Det är inte min Konrad som är problemet. Det är rummet. Det är samma tanke som finns här på Original Minds: det är inte människan som är fel, det är världen som inte är designad för alla.

Vi är en helt vanlig, aktiv familj. Vi vill göra saker, åka på saker och vara med. Jag vägrar att något så basalt som en toalett ska sätta stopp för Konrads drömmar, eller för någon annans som lever med liknande utmaningar.

Så nu fick jag sagt det också. Det är lite för viktigt att inte nämna. Toaletter för alla är långt mer än ett projekt. Det handlar om vilket samhälle vi faktiskt vill ha och om mänskliga rättigheter.

Det borde inte vara för mycket begärt.

På bild: jag och min son Konrad till vänster, och min kollega Veronica och hennes son Elis till höger.

funktionsnedsättning RBU servicetoalett tillgänglighet Toaletter för alla Victoria von Uckermann

← Äldre inlägg

Lämna en kommentar