*SKRIIIIIIIIIIK*
Intensivt regnsmatter mot bilrutan, vindrutetorkare på max *swosh swosh swosh*.
*SKRIIIIIK*
Motorväg med 100 hastighet. Jag håller mig till höger och kör 80 på grund av halkan. Vill öka farten för att komma fram snabbare. *swosh swosh swosh*
Notiserna lyser intensivt på mobilskärmen och lockar dit min blick. ”Iran förbereder motattack”, ”Trump: bomber kommer släppas överallt”, ”Högt uppsatt ledare har dödats”.
Jag dras tillbaka till min egen verklighet igen, i bilen, på motorvägen, med det intensiva regnet och de intensiva vindrutetorkarna och det intensiva skrikandet av min son som, av högst oklar anledning, är väldigt, väldigt arg.
Själv har jag bemästrat förmågan att zooma ut för att fokusera på körningen och halkan, så pass att självaste Shaolin-mästarna skulle kunna fråga mig om råd.
Det är en lördag i februari och USA och Israel har, efter flera veckors hot, anfallit mitt hemland Iran. Mina känslor är blandade. Hopp om att den brutala regimen faller, oro för krigets faror och för min far som bor där, tillsammans med 90 miljoner andra.
Samtidigt har jag ett liv som uppenbarligen kräver mer än fysisk närvaro. Klockan är bara 13 när vi nu sitter i bilen och jag är redan helt slut. Vi har precis varit på Sollentuna C där min son tycker om att gå runt, runt, runt. Vi kom fram. Jag köpte i sedvanlig ordning en latte till mig själv och innan jag ens hunnit få den började utbrottet. Kanske på grund av alla människor, kanske på grund av skrikande barn, kanske på grund av espressomaskinens ljud, eller av den starka belysningen, eller på grund av oro i kroppen eller ont i magen eller strumpan som knölat ihop sig inuti skon eller för att foten har somnat eller på grund av hunger eller eller eller eller. Jag har ingen jävla aning.
Min son, han är 12, är icke-verbal och har inte förmågan att säga vad som inte känns bra. I stället skriker han just nu och stressar livet ur mig. Vi tar oss snabbt tillbaka till bilen och åker hemåt igen.
Föräldrar brukar beklaga sig när de är sjuka att de inte får ”vila” på grund av barn. Det slår mig att jag inte ens får vila när mitt hemland bombaderas och ett totalt jävla masshaveri av krig bryter ut.
Funkislivet i ett nötskal. Välkomna till min verklighet.
Mitt namn är Negar Mottaghi. Jag har två barn, varav ett med funktionsnedsättning, jobbar som rättighetspolitisk ombudsman och är mästare på att hålla mig lugn i totalt utflippade situationer.