Jag har begravt mina barn hundra gånger i mitt huvud.
Det finns en rädsla som är svår att förklara för den som inte har levt nära ett barn vars impulskontroll, omdöme, riskbedömning eller förmåga att överblicka konsekvenser sviker. För mig handlar den rädslan om något så brutalt som att jag återkommande tänker på möjligheten att mina barn skulle kunna dö lättare än andra barn utan särskilda rättigheter och utmaningar. Jag har liksom utvecklat något slags tvång för att kunna vara förberedd om det sker, kanske för att jag är finne och pessimist, jag vet inte. Jag förstår att man inte kan förbereda sig för en förlust av ett barn, men jag tänker att det ändå kanske är som att brandöva eller inrymma.
Jag gillar att vara redo.
Detta ständiga muller inom mig - att de ska skadas eller hamna i situationer vars allvar de själva inte hinner förstå förrän det redan är för sent - gör något med mitt föräldraskap. Jag befinner mig i strid. En ständig beredskap där jag med åren blivit fältvan, lärt mig läsa terräng och förstått att det egna stridsvärdet behöver hållas på en nivå som gör att jag snabbt kan agera om något händer. Men jag har bara inte gjort värnplikt eller fått en manual. Det känns otryggt.
Det är nåt så in i helvete dramatiskt, men när man lever med barn vars vardag styrs av neuropsykiatriska svårigheter och kroniska sjukdomar blir hotbilden så väldigt konkret. Ett epilepsianfall, ett snabbt fallande blodsocker nästan nere på noll och jag får inte tag på sonen, en impuls som föregår eftertanken, en feltolkad social situation, ett grabbgäng som uppfattar fel ord som provokation, någon som förstår att min son är lätt att lura, eller en situation där grupptrycket blir starkare än konsekvenstänket. Det betyder att jag går omkring och tror att katastrofen är oundviklig. Föräldraskap: mer spaning än tillsyn. Jag SKA ligga alla steg före, läsa av människor och miljöer, förstå vilka sammanhang som är trygga och var risken för bakhåll är störst.
Min hjärna är kreativ. Den har alltid byggt berättelser om sådant som ännu inte har hänt. Jag kan föreställa mig telefonsamtalet, orden någon skulle använda, hur jag skulle reagera, vem jag skulle ringa och hur jag skulle berätta för syskonen eller mina vänner. Ibland går tankarna så långt att jag nästan ser framför mig hur livet skulle se ut när något av barnen har dött. Hur jag kommer klä mig, vad jag kommer välja för mat eller var jag kommer bo. Jag har redan begravt mina barn hundra gånger i mitt huvud, inte för att jag vill tänka så, utan därför att hjärnan försöker genomföra någon slags krigsövning inför något som jag vet inte går att öva på. Eller? När ovissheten är för stor vill jag skapa en karta över den, och när jag inte kan kontrollera en risk blir det att ge risken en början, ett förlopp och ett slut istället. Det här heter väl säkert något på psykologiska.
Problemet är att mina inre försvarsplaner inte skyddar barnen ändå. De ger mig en tillfällig känsla av kontroll, men de håller mig kvar i ett beredskapsläge långt efter att den akuta faran är över. Kroppen är blixtsnabb på mobilisering. Ett telefonsamtal vid fel tidpunkt, ett som är tio minuter sent, en kurva som plötsligt slocknar eller ett meddelande från skolan kan räcka för att hela systemet går upp i strid. Jag börjar lokalisera, bedöma hot, samla information och planera nästa steg innan jag ens vet om något har hänt. Det är som om nervsystemet utvecklat en egen sambandscentral som aldrig stänger. Och magnesium hjälper inte.
Jag upplever att detta är den värsta delen av föräldraskapet till mina barn, och jag har inte så många som vill prata med mig om det. Jag fattar riskerna med att leva för länge i den här konflikten. Jag sitter liksom som en lägervakt med bössan i famnen mot ett träd. Eller nej, jag är den där fågeln med armborst i Robin Hood som säger: "Hon är säker, gamla Bettan." Jag ser nästan uteslutande på mina barn genom riskens blick, och jag förstår att jag måste ta mig i kragen. Mina barn ska inte få växa upp som katastrofer som väntar på att inträffa. De är ju människor med humor, drömmar, idéer, talanger, relationer, egen vilja och en framtid som faktiskt måste få tillhöra dem. Jag tvingade mig själv att skriva det sista.
Mitt försvar som aldrig drar sig tillbaka har blivit en ockupation, och jag vill allt annat än att mina eller någon annans barn ska behöva leva som civilbefolkning i de vuxnas rädslor. MEN JAG KAN ÄNDÅ INTE SLUTA SE SCENARIONA DÄR JAG FÖRLORAT NÅGON AV DEM. Jag må vara fältvan, ha lärt mig terrängen, byggt försvar och utvecklat en beredskap jag aldrig bad om. Men resten drar ju för fan ner hela stridsvärdet. Jag måste fan skärpa mig. Men hur gör man det då?