Antalet NPF-diagnoser bland barn och unga ökar - men vad händer i skolan när diagnosen hamnar i centrum istället för eleven? En lärare reflekterar över skiftet från att kategorisera till att förstå.

Jag fick min ADHD-diagnos som sexåring och vet hur det känns när skolan inte riktigt passar. Idag är jag gymnasielärare och föreläsare, och vill använda mina erfarenheter för att bidra till en skola där fler barn blir sedda, förstådda och får rätt förutsättningar.

Redan när jag föddes reagerade en sköterska på att jag verkade ovanligt nyfiken på världen omkring mig. Att jag inte var som alla andra blev tydligt tidigt. Jag var kreativ och fantasifull, men många vardagliga saker tog betydligt längre tid att lära sig.

Jag har alltid tänkt att vi får lösa framtiden själva. Inte för att jag vill, utan för att jag inte längre litar på systemet. Efter ett samtal med FUB:s ordförande blev den känslan starkare än någonsin. För en dag finns inte jag kvar. Då måste samhället göra sitt.

Jag ler mer än jag egentligen vill. Inte för att striderna är roliga, utan för att mitt barns rättigheter ofta hänger på relationer, möten och människor med makt. Bakom många vänliga leenden finns år av kamp, trötthet och ett system som kräver mer av föräldrar än det borde.

Ibland känns livet som en märklig föreställning där ingen annan reagerar när studiolamporna faller. Som förälder till ett barn utanför normen möter jag ständigt beslut, regler och processer som inte verkar byggda för verkligheten vi lever i.

Vi drömde om en musikhusbil och ett fritt liv på vägarna. Det blev inte så. Det blev Original Minds istället – och det blev bra så.

Att tacka ja till att filma sin vardag när man knappt orkar hålla ihop sig själv. Här berättar jag om att spela in dokumentären 'Att orka hålla ihop' på UR Play och SVT Play – och varför jag hade gjort om det imorgon igen.

Hela livet kände jag att något var annorlunda. Efter år av kamp, en misslyckad utredning och 30 000 kr senare fick jag svaret: ADHD. Lättnad, men också en ny verklighet i ett samhälle som inte är byggt för mig. Men jag vägrar ge upp.a

Jag skjuter upp, kör 110% och kraschar - och försöker samtidigt bygga ett liv på kreativitet, musik och egna vägar. Här är en första inblick i vem jag är, bortom prestation och ekorrhjul. En spretig början, men väldigt mycket jag.